Typer av EU-rättsakter

EU vilar på rättstatsprincipen. Det betyder att allt som EU gör bygger på de fördrag som alla medlemsländer har godkänt på demokratisk väg. EU:s lagstiftning bidrar till att nå de mål som anges i EU-fördragen och omsätta EU:s politik i praktiken. EU-lagstiftningen är indelad i primärrätt och sekundärrätt. 

Primärrätt och sekundärrätt

EU får bara vidta åtgärder som har stöd i fördragen. Ett EU-fördrag är ett bindande avtal mellan EU-länderna och fastställer EU:s mål, reglerna för EU-institutionerna, hur beslut ska fattas och förhållandet mellan EU och medlemsländerna.

Fördragen utgör grunden för EU:s verksamhet och kallas primärrätt.

Sekundärrätten är den lagstiftning som utgår från fördragens principer och mål och omfattar förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.

Lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter

Lagstiftningsakter antas enligt något av de förfaranden som fastställs i fördragen: det ordinarie eller det särskilda lagstiftningsförfarandet. Icke-lagstiftningsakter följer inte dessa förfaranden och kan antas av EU-institutionerna enligt särskilda regler. 

EU kan bara anta lagstiftning på de områden där unionen har befogenhet enligt fördragen. 

EU:s befogenheter

Hur stiftar EU sina lagar?

Typer av EU-rättsakter

EU-fördrag

Fördragen fastställer EU:s mål, reglerna för EU-institutionerna, hur besluten fattas och förhållandet mellan EU och medlemsländerna. Fördragen har ibland ändrats för att reformera EU:s institutioner, införa nya ansvarsområden och förbereda EU för fler medlemmar.

Alla EU-länder är med och förhandlar fram fördragen som sedan godkänns av ländernas parlament, ibland efter en folkomröstning.

Förordningar

En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning.

Direktiv

Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt. EU-länderna måste anta nationella lagar för att genomföra direktivet och meddela kommissionen vilka lagar de har antagit.

Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande.

Hur stiftar EU sina lagar?

Beslut

Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande endast för dessa.

Rekommendationer

I en rekommendation kan EU-institutionerna framföra åsikter och föreslå åtgärder som inte är rättsligt bindande.

Yttranden

Ett yttrande är ett uttalande från EU-institutionerna och medför inga rättsliga skyldigheter för mottagarna. Ett yttrande är inte bindande.

Delegerade akter

En delegerad akt är rättsligt bindande och innebär att kommissionen kan komplettera eller ändra mindre väsentliga delar av en rättsakt för att t.ex. fastställa mer detaljerade bestämmelser.

Kommissionen antar den delegerade akten och om parlamentet och rådet inte har några invändningar träder den i kraft.

Genomförandeakter

I en genomförandeakt kan kommissionen fastställa regler för att se till att EU:s lagstiftning tillämpas på samma sätt i hela EU. Den är rättsligt bindande och antas i samråd med kommittéer som består av EU-ländernas företrädare.

EU-fördrag