Typer av EU-rättsakter

Primärrätt: EU-fördragen

EU får bara vidta åtgärder som har stöd i fördragen. Ett EU-fördrag, till exempel Romfördraget och Maastrichtfördraget, är ett bindande avtal mellan EU-länderna och fastställer EU:s mål, reglerna för EU-institutionerna, hur beslut ska fattas och förhållandet mellan EU och medlemsländerna.

Fördragen utgör grunden för EU:s verksamhet och kallas därför primärrätt. EU kan bara anta lagstiftning på de politikområden där unionen har fått befogenhet av medlemsländerna i fördragen. Detta kallas principen om tilldelade befogenheter.

Alla EU-länder är med och förhandlar fram fördragen som sedan godkänns av ländernas parlament, ibland efter en folkomröstning. Fördragen har ändrats flera gånger för att förbereda EU för fler medlemsländer, reformera EU:s institutioner och införa nya ansvarsområden.

Sekundärrätt: rättsakter

Sekundärrätten är den lagstiftning som utgår från fördragens principer och mål. Dit hör bindande och icke-bindande rättsakter.,

Bindande rättsakter

Bindande rättsakter antas enligt något av de förfaranden som fastställs i fördragen (det ordinarie eller det särskilda lagstiftningsförfarandet). Dessa rättsakter är förordningar, direktiv och beslut.

Förordningar är bindande för alla och gäller direkt. En förordning är en bindande rättsakt som alla EU-länder måste tillämpa i sin helhet så snart den träder i kraft, utan att införliva den i nationell lagstiftning.
Ett direktiv anger de mål som EU-länderna måste nå, men länderna får själva bestämma på vilket sätt. När EU har antagit ett direktiv måste EU-länderna anta nationella lagar för att införliva direktivet och anmäla dessa till kommissionen.
Länderna måste införliva direktiven i sin nationella lagstiftning inom en viss tid (vanligtvis två år). Om ett land inte införlivar ett direktiv korrekt kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande.
Beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande endast för dessa.

Icke-bindande rättsakter

Icke-bindande rättsakter följer inte något lagstiftningsförfarande, utan antas enligt särskilda regler. Det rör sig om rekommendationer och yttranden.

Genom en rekommendation kan EU föreslå en förändring, ge råd om hur man bör agera eller leda mottagaren i en viss riktning. Mottagaren behöver inte följa rekommendationen.
Ett yttrande är ett uttalande från EU-institutionerna. Det är inte bindande och medför inga rättsliga skyldigheter för mottagarna.

Delegerade akter och genomförandeakter

Under vissa omständigheter kan parlamentet och rådet bemyndiga kommissionen att anta delegerade akter eller genomförandeakter.

Delegerade akter är akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som antas av kommissionen. De kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Befogenheten att anta sådana akter är strikt reglerad och följande villkor måste vara uppfyllda:

De väsentliga delarna av lagen kan inte ändras.
Grundrättsakten måste ange mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen.
Europaparlamentet och rådet får återkalla delegeringen eller framföra invändningar mot den delegerade akten.

Genomförandeakter kan antas av kommissionen (eller i undantagsfall rådet) på områden där enhetliga villkor för genomförandet krävs (t.ex. beskattning, jordbruk, den inre marknaden, hälsa och livsmedelssäkerhet).

Läs mer om genomförandeakter och delegerade akter