Det ordinarie lagstiftningsförfarandet – parlamentet och rådet antar lagar
De flesta av EU:s lagar antas genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, där det folkvalda Europaparlamentet och ministerrådet (som företräder de 27 EU-länderna) har lika mycket att säga till om. Kommissionen lägger fram ett lagförslag för parlamentet och rådet, som måste godkänna texten för att den ska antas som EU-lag.
Så går det till
Europaparlamentet och rådet går igenom och ändrar texten i olika steg. Om parlamentet och rådet kan enas om ändringarna vid första behandlingen antas lagförslaget. Annars behandlas ärendet ännu en gång. Om de inte kan enas vid den andra behandlingen läggs förslaget fram för en förlikningskommitté, som består av lika många företrädare från rådet och parlamentet. Företrädare från kommissionen deltar också i kommitténs möten. När kommittén har enats skickas texten till parlamentet och rådet för en tredje behandling, så att den kan antas som lag. Vid de fåtal tillfällen då de inte kan enas blir lagen inte antagen.
Läs mer om parlamentets roll och rådets roll i det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Särskilt lagstiftningsförfarande
Detta förfaranden tillämpas endast i vissa fall. För det mesta är rådet den enda lagstiftaren och Europaparlamentet ska bara ge sitt godkännande eller yttra sig om lagstiftningsförslaget. I sällsynta fall kan parlamentet ensamt anta rättsakter (efter att ha hört rådet).
Kommissionen kan anta lagar
Rådet och parlamentet kan ge kommissionen befogenhet att anta två typer av akter som inte är lagstiftning:
- Genomförandeakter ska se till att lagarna tillämpas på samma sätt i hela EU.
- Delegerade akter kompletterar eller ändrar befintlig lagstiftning för att lägga till nya mindre väsentliga bestämmelser.
Genomförandeakter och delegerade akter
Ändra fördragen
EU-fördragen, som ligger till grund för all EU-lagstiftning, kan behöva ses över för att anpassa EU:s lagstiftning och politik till nya förutsättningar. Eventuella ändringar måste godkännas av alla 27 EU-länder.
Det finns två sätt att ändra fördragen:
- Det ordinarie ändringsförfarandet används vid viktiga ändringar av fördragen, t.ex. för att utöka eller minska EU:s befogenheter.
- Det förenklade ändringsförfarandet kan användas för ändringar som gäller EU:s inre politik och åtgärder, t.ex. jordbruk och fiske, inre marknaden, gränskontroller eller den ekonomiska och monetära politiken, förutsatt att de inte utökar EU:s befogenheter.
De nationella parlamentens roll
De nationella parlamenten får kommissionens lagförslag samtidigt som Europaparlamentet och rådet så att de kan yttra sig om dem.
På områden där EU delar befogenheter med medlemsländerna granskar de nationella parlamenten förslaget för att se om det skulle vara effektivare med nationella eller regionala åtgärder (subsidiaritetsprincipen). Detta kallas subsidiaritetsprövning.